Eftersom det finns frågetecken hos folk om varför jag vill fara iväg till London så tänkte jag demonstrera en liten jämförelse mellan London och där jag bor nu - Uppsala.

Först och främst, en telefonkiosk i England och en telefonkiosk i Sverige

Okej, så jag tänkte försöka förklara lite hur allt som hänt de senaste två månaderna hänger ihop. I slutet av juni åkte jag alltså till Josh som bor i en liten by som heter Heighington, nära staden Lincoln i England. Tanken var att jobba lite och bara trivas ett tag eftersom det var första tillfället då Josh och jag kunde spendera mer än 2 veckor ihop. Efter att ha varit i England i några veckor fick jag jobb på en sportaffär som heter Sports Direct. Jag var pepp på att börja jobba men det dröjde med allt pappersarbete eftersom de blev lite förvirrade av att Rita var samma namn som Margarita (mitt officiella namn).  När det var klart trodde jag att jag skulle få börja jobba men då uppstod problem numero dos. Mitt National Insurance Number dröja upp till 6 veckor och trots att man officiellt får börja jobba utan det är det upp till företaget om de orkar ordna med det. 

I dåläget var det bara några veckor tills jag planerade att åka tillbaka till Sverige så jag bestämde mig för att tacka nej till jobberbjudandet och istället njuta av de sista veckorna i England. Det gjorde att vi kunde åka på semester när Josh hade en vecka ledigt från jobbet. Först åkte vi till Yorkshire med hans syster Abi och hennes pojkvän Liam, sen en sväng till Josh's kompis Joel i Wymondham och sen en kväll i London med min bror. 

Idag var det exakt ett år sen vi satt på Costa Coffee på Stansted flygplats, de skönaste sofforna i byggnaden, drack varm choklad och inte kunde tro att detta var på riktigt. Jag hade spontanköpt flygbiljetter till England för att hälsa på någon jag hade träffat en gång, en månad sen, i Barcelona. Utan några hopp utan med inställningen att det alltid är kul att resa till nya platser, i detta fall en liten by vid namn Heighington några timmar norr om London, far jag dit. Mitt flyg hem avgick tidigt på morgonen så han följde med mig till flygplatsen kvällen innan eftersom det inte fanns några andra tåg. Golvet var kallt och bänkarna proppfulla så Costa Coffee var ett riktigt fynd. Och nu satt vi där och bestämde att vi skulle testa det här med att vara tillsammans, men inte vara nära varandra. Jag minns hur jag gick till säkerhetkontrollen med en mugg varm choklad i handen, ett pirr i magen och ett brett leende på läpparna. Och trots att det var sista gången jag log när vi sa hej då till varandra på en flygplats var det kanske det bästa beslutet jag hittils tagit. 

 

Förra veckan åkte jag och Josh in till Lincoln för att besöka en liten italiensk restaurang som vi blivit tipsade om. Fast först gick vi till en pub och drack juice.